Föreställ dig hur det skulle vara för en person att varje dag vakna i sin säng och känna sig misslyckad, oviktig, oönskad. Föreställ dig hur det skulle vara för en person att varje dag känna en obehaglig klump i magen som bara växer sig större och större. Föreställ dig hur det skulle vara för en person att känna rädsla för att prata, rädsla för att skratta, rädsla för att vara bland andra människor, ja rädsla, för att vara sig själv. Föreställ dig hur det skulle vara, om denna person var du.

De nyss nämnda är typiska exempel på resultat av vad som med ett samlingsnamn kan kallas för mobbning. Detta argumenterande tal är baserat på mobbning och jag kommer att belysa detta ämne utifrån en saklig och tydlig synvinkel som för mig är aktuell i dagens samhälle.

Jag skulle vilja att du frågar dig själv, om du någonsin har bevittnat mobbning eller kränkning, men känt rädsla och obehag för att säga ifrån eller lämna, om du någonsin varit medskyldig till eller kanske varit utsatt för mobbning eller trakasserier?

Mobbning förekommer i många olika beteenden och sammanhang, både fysiskt och psykiskt. Sedan kommunikationssätt som SMS, Facebook och MSN blev populära, har verbal mobbning och trakasserier också börjat förekomma på Internet.

När du hör ordet mobbning och kränkning, associerar du kanske direkt till skolmiljön. Mobbning och kränkningar är någonting som pågår bland barn som är osäkra och avundsjuka på varandra, tänker du kanske, vilket inte är så konstigt eftersom det i skolan ständigt talas om likabehandlingsplaner, mobbningsteam och kamratstödjare.

Jag är emellertid fullständigt övertygad om att mobbning och kränkningar finns och förekommer precis lika mycket på arbetsplatser, även om själva beteendet ser annorlunda ut beroende på situation, människa och stämning.

Det är svårt att försöka sätta sig in i hur en människa tänker och om han eller hon har något syfte med att mobba, trakassera och kränka andra människor. Är det för att det är roligt att se tårar falla ner för andra människors kinder? Eller för att det ger stor tillfredsställelse att se en annan människa tappa fotfästet och falla? Eller kanske för att det gör personen starkare genom att göra en annan människa så mycket svagare?

Jag har nyligen, i samband med mitt projektarbete, genomfört en enkätundersökning på olika skolor i Jönköpings kommun och jag har tagit emot resultat av nästan 500 elever. Denna enkät heter "Musik för dig" och handlar om vad musik betyder för ungdomarna i kommunen, hur de använder sig av musik i sin vardag och om de anser att musik är uppdelat i kön och därmed har olika betydelse och användning beroende på vilket kön man frågar.

10 % av eleverna i grundskolan har uttryckt stor osäkerhet när det gäller sitt egna musikintresse. En trettonårig kille skriver: "Jag kan inte sjunga för det finns ingen annan kille som gör det." En femtonårig kille skriver: "Dans är inte viktigt, det kan inte vara viktigt för killar". En åttaårig flicka skriver: "Jag önskar så att jag kunde visa vad jag kan och vill, men det fungerar inte på min skola". En åttaårig flicka från samma klass skriver: "Jag sjunger bara hemma. Aldrig inför publik för då skrattar dem åt en" Dessa är bara några exempel av vad eleverna svarade på sista frågan, om det finns någonting som har hindrat dem från att fortsätta med sitt musikintresse.

Jag är givetvis medveten om att elevernas svar är skrivna och utformade utifrån deras egna perspektiv och synvinklar och att det naturligtvis finns en mycket stor sannolikhet att stora delar av den hela sanningen uteblir i denna enkätundersökning. Men när 10 %, 1 av tio elever, från samma skola, och även i vissa fall från samma klass, uttrycker sig i likhet med de exempel du nyss hörde, tror jag inte att det är någon slump.

Jag tror inte på att mobbningen och kränkningarna minskar. Hur många krisgrupper, mobbningsteam och kamratstödjare det än finns som jobbar mot mobbning och kränkningar, så kommer det ständigt att finnas. Jag tror inte att mobbning har sin grund i skolan eller på arbetsplatser och därför ser jag det meningslöst att öka antalet kamratstödjare och krisgrupper på dessa platser. Jag tror att mobbning har samband med barndom och uppväxt och anser då att den verkliga hjälpen behövs där.

För några veckor sedan blev jag tipsad att se en video som hade blivit uppmärksammad på både youtube och facebook. Du har kanske också sett den. Den handlar om en pojke som sitter framför en kamera och visar lappar där han skriftligt har beskrivit sin livssituation, hur svårt han har det i skolan och hur han kämpar varje dag för att överleva.

Jag blev starkt berörd av den här videon och jag tyckte att den var jobbig att se. Fyra månader senare kom det upp ytterligare en video, på samma kille, där han berättar att videon bara var fejk, påhittad. Han berättar att han trivs i skolan, har många vänner och att alla tycker om honom, trots att hans egen mamma berättar att den första videon är sann.

I vilket fall som helst blev jag berörd av den första videon, det var den som fick mig att reagera och den är grunden till att jag står här framför er och pratar om mobbning. Den här killen har större problem om han helt oberört kan lägga upp denna video utan problem alls. Jag tror inte på och jag vill verkligen inte tro att den första videon var fejk. För mig var den verklig och sann och jag blev verkligt berörd av det som jag trodde var sanningen. Om den ändå är fejk så är den här killen en bra skådis, jag gick på det.

Syftet med detta tal är inte att beskylla och anklaga. Jag är inte ute efter att hitta en person som jag kan beskylla för all mobbning och alla kränkningar som pågår runt omkring oss. Lika otänkbart som det är att det finns en enda person att beskylla, lika otänkbart är det att hitta en enda person som är helt oskyldig i dessa sammanhang.

Hur kommer det sig att det så ofta blir de utsatta och mobbade som i slutändan tvingas att byta skola eller arbetsplats? Hur kommer det sig att de som verkligen utsätter och mobbar andra människor blir kvar i skolan och på arbetsplatserna?

Visst låter det obehagligt? Mobbning. Kränkning. Trakasserier. Det är hårda ord att säga, jobbiga ord att uttala och hemska att höra, eller hur? Frågan som vi då ska ställa oss är, hur de känns att uppleva?

Jag ber nu dig som läser det här, att öppna ögonen och våga se. Våga se det så uppenbara som sker i denna stund, just nu, mitt ibland oss. Våga se de människor som gömmer sig i skuggorna och som i sin stilla tystnad, skriker på hjälp. Våga vara den som tar första steget mot en förändring. Våga vara den som säger ifrån. Våga vara den som kämpar mot mobbning, trakasserier och kränkningar en gång för alla.

Jag har valt vem jag vill och tänker vara. Nu har du ett val.